photo credit: kevinspencer

En klassiker för att stjäla lite stjärnglans är att gå ut och säga att man inte har något med det att göra. Nej, jag är INTE stålmannen. Steelneck är en anonym postare som sprider ut sig över nätet med vassa komentarer.

Det hela ger mig vansinnigt sköna Enders Spel vibbar. Jag är ju inte själv någon som visar upp mig med mitt true name på webben. Samtidigt är jag ingen anonymitetskramare.  Eller, jo, jag tycker att man skall få vara anonym. Eller… under ansvar… eh. Sanningen att säga är att jag har väldigt svårt för det här med att dela upp världen i svart eller vitt. Nu kom jag av mig.

Hur som haver. Steelneck är jätteintressant av så många anledningar att jag blir trött bara av att tänka på dem. Vem är Steelneck? Vem upptäckte Steelneck och började sammanställa posterna? Kommer detta ge någon effekt? (well bevisligen eftersom vi blir allt fler som skriver om Steelneck) Finns det bara en Steelneck? Kan vi alla vara Steelneck för en dag? Vad händer då med den “riktiga” Steelneck?

Sen vill jag bara tillägga att det inte är vi på Bronson ID som är Bronson Bygg. Vi är en webbyrå, inte ett byggföretag.

photo credit: s.carlson

Först var det literal videos på YouTube, sen kom Det Generiska Nynhetsinslaget och nu ser jag The Trailer of Every Oscar Movie EVER. Fantastiskt.

[UPPDATERING] Ännu ett exempel Some Bullshit Happening Somewhere

Jag ville skriva nått om hur vi i dagens informationssamhälle med enkelhet ser igenom de narrativa konstruktionerna tack vare att konsumenterna har fått tillgång till producenternas redskap… Men jag väljer att istället använda ett beprövat trick för att ha en brasklapp ifall jag tar mig vatten över huvudet.

photo credit: yeowatzup

Förra veckan snackade jag med min gode vän Informatören om lite allt möjligt. En sak vi kom in på är att det verkar vara över för fritt blås i bredbandet. Leverantörerna klarar inte av att leverera vad de lovat och det är klart att tex Telia hellre lägger bandbredd på videouthyrning än att folk surfar runt på YouTube etc.

Informatören hade tänkt på något som jag inte hade ägnat en tanke; detta innebär att alla blaffiga Flashbanners med video och ljud som ligger som en ram runt några av sveriges mest populära sidor nu kommer att kosta oss konsumenter pengar att titta på.

Bandbredden är begränsad. Varje kilobyte går att räkna om i ören. En fläskig banner kostar dig (som besökare på en sida) mer än en textbaserad dito.

Vad händer när folk börjar inse det? sa Informatören.
Adblockers, svarade jag.

Snart handlar det inte längre om att man är trött på att se en drös blinkande uppmaningar att göra något man inte vill göra, köpa något man inte vill köpa eller låna pengar från någon man inte borde låna pengar från. Snart handlar det om att dessa banners förbrukar en resurs jag hellre lägger på något helt annat. Jag går från att betala med min uppmärksamhet till att betala med pengar, tid och tålamod. (Försök att surfa med ett så kallat mobilt “bredband” efter att strypningen har slagit in om du inte förstår vad jag menar med tålamod)

Kanske finns lösningen i Jesse Schells framtidsvision, företagen som matar oss med bandbreddsslukande banners betalar oss för besväret med poäng som vi kan växla in till reducerat bredbandspris. Jag är väl inte ensam om att se bristerna i tankegången. Betala någon för att spendera något hon inte vill så att hon sedan skall kunna använda pengarna för att få tillbaka lite av det hon förlorade. Nej, Adblocker lösningen vinner igen.

Men det finns en lösning och den är både enkel och svår, precis som det skall vara med andra ord. Sluta göra kassa banners. Om jag går in på vilken tidningssajt som helst så ser jag en uppsjö av bandbreddsslukande skräp. Men ibland slår någon till och gör en ansträngning och resultatet blir att man som besökare vill se bannern.

Jag börjar känna mig som en iPod shuffle med endast en låt i minnet men här kommer det igen: sluta göra skit. Sluta använda Flash till att animera text över en tonad bakgrund. Jag föreslår ett enkelt test, om din banner hade kunnat vara gjord i Bannersnack så är den kass och förtjänar inte att publiceras. Punkt.

Låt mig återigen lyfta fram två strålande exempel på Flashbanners.

Starrings Swedbank banner på blocket
Relevant, smart, tydlig enkel och framförallt så tillför den något. Den ger istället för att ta.

GOSS skidåkarbanner
Efter att tiden för bannerannonseringen hade gått ut var det en sida som kontaktade GOSS och frågade om det var OK att bannern låg kvar. Behöver jag säga mer.

Så. I en värld där vi slåss om både uppmärksamhet och bandbredd är det dumt att förolämpa presumtiva kunder med trista banners. Har du svårt med inspirationen skall du inte titta på framgångsrika print elelr TV kampanjer. Kolla istället vilka appar som är populära i Apples appStore.

Eller kontakta oss.

photo credit: gwydionwilliams

En presentation av speldesignern Jesse Schell har flutit runt på internet de senaste dagarna och om du inte redan har sett den så tycker jag att du skall avsätta lite tid för att göra det. Presentationen är underhållande även om man inte är så intresserad av dataspel[1]. Herr Schell är smart och rolig och lyckas avverka en hel del under sin knappa halvtimme.

Han börjar med att bevisa att dataspelande har utvecklats och befinner sig på en helt annan plats än vad de flesta professionella speldesigners känner sig bekväma med. Han visar att de mest innovativa och inkomstbringande spelen är vad “gamers” med förakt hade avfärdat som “casualspel”[2]. Han går vidare till att säga att ett genomgående tema för framgångsrika spel är att de blandar vår vardag med spelvärlden och sen avslutar han med att måla upp ett troligt framtida scenario:

Tänk dig att allt du gör kan ge dig poäng. Borsta tänderna och du får 10 poäng, borsta dem mer än 3 minuter och du får ytterligare 10 poäng. Ta bussen istället för bilen och du får 500 poäng, drick läsk av ett visst märke till lunch och du får poäng för det. Gå mer än en kilometer om dagen och få poäng, titta på reklam, läs en bok elelr se till att ditt barn lär sig spela piano och allt det ger dig poäng. Jag tycker verkligen du skall se videon och inte bara nöja dig med min snabbgenomgång. (Du får 15 poäng om du gör det) Poängen kan sen användas för att få rabatter på olika ställen.

Schell avslutar med en upplyftande tanke om att detta skall göra oss till bättre människor. Själv är jag skeptisk. Tanken om det goda samhället som ett resultat av sponsring från socialstyrelsen och privata intressenter lätt bisarr. Vem har mest pengar, vem kommer ge enklast poäng? Om folk kan få poäng för att sitta och glo på reklamsnuttar eller jogga en mil så tror jag personligen att soffsittandet kommer vinna. Om sockervattentillverkarna kan betala dig för att dricka deras produkt istället för kranvatten så har jag svårt att se det som positivt.

Nej, jag föredrar Jane McGonigals tankar från GDC 2008. Reality is broken. Why aren’t game designers trying to fix it? Hon menar att speldesigners borde fokusera på att göra våra liv bättre genom att göra dem roliga i sig själva. Som ett exempel nämner hon bland annat Nike+.  Visst känns det bättre att springa och få poäng och jämföra sig med andra utan överdriven kommersiell inblandning? Det räcker väl att du måste köpa en iPod och att det bara är Nike som har brandade dojjor. Måste vi får rabattkuponger som vi kan lägga på godis, glass och läsk? Eller är jag en gammaldags konservativ gnäll gubbe?

Jag har fullt med idéer om hur man kan göra alla möjliga tråkiga saker roligare. Ingen av dem går ut på att köpa folks gillande med virtuella valutor. Men visst, att betala folk för att titta på reklam är egentligen inget nytt. Pengarna byter bara hand, från tidningarna (som desperat behöver dem) till konsumenten (som förvisso också kan behöva dem). Men vore det inte ett erkännande av att den nuvarande reklammodellen är trasig? Är reklam så kass att vi måste betala folk för att intressera sig?

Det är ett fascinerande scenario Jesse Schell målar upp och det är betydligt närmre än man tror. Jag önskar bara att jag kunde tänka på det utan att få Idiocracy vibbar.

[1] TVspel känns missvisande, datorspel likaså aldrig har väl det gamla latslanget dataspel känts mer passande.
[2] Casualspel är spel som spelas av personer som traditionella spelare (läs finniga tonåringar) inte skulle vilja umgås med på sin fritid.

photo credit: Arlington County

Kommer du ihåg när Spotify var nytt och DN beskrev tjänsten som Apples mardröm? Kommer du ihåg vem jag ansåg borde vara rädd? Just det, reklamradion. Vad var det jag sa?

photo credit: quinn.anya

Jag tillhör dem som höll på att ramla av min höga häst när våra kära grannar i väst tillkännagav att de skulle ge Nobels fredspris till Obama. För det första hade Mr. President just inte uträttat ett förbannat dugg. För det andra så mindes jag hur svensk kvällspress snyftade ut över bristen på “kändisar” på den Svenska nobelfesten.

Att norska journalister kan lista ut vem som vunnit fredspriset baserat på vem som skall uppträda på galan säger egentligen allt som behöver sägas. Ka. Ta. Strof. Jag trodde i min enfald helt enkelt att botten var nådd.

Men ack så fel jag hade. Just precis nu satt jag och läste senaste numret av WIRED och såge en stor annons som ville att Internet skulle utnämnas som fredspristagare år 2010. En vacker tanke på många sätt men kanske inte helt genomtänkt. Visst har internet gjort avsevärt mer än Mr. President någonsin kommer göra men det kommer att fortgå oavsett om det tilldelas pris eller inte. Hade det inte varit skönt om norrmännen kunde göra sitt jobb och leta reda på någon som verkligen sliter för en bättre värld, någon som hade haft nytta av en massa pengar, någon som hade mått bra av att gå från nolla till kolla över en natt?

Men det som verkligen gjorde att jag satte lasagnen i halsen var att det var en reklambyrå som låg bakom kampanjen. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga. För varje dag som går blir jag allt mer cynisk (och bitter). Jag tar aldrig något för vad det vid första anblicken ser ut att vara. Trots det så lyckas världen slå mig med häpnad gång på gång.

En bild säger mer än tusen ord. Bilden ovan är tagen nära mitt hem. Istället för att färdas den kortaste vägen mellan två punkter (se fig. 1) så har skocken valt att ta en liten omväg. Det felaktiga mönstret har sedan blivit norm vilket i förlängningen lett till att den sämsta vägen numera är den bästa (dvs, om du inte vill pulsa i 30 cm snö gör du bäst i att ta en omväg).

[UPDATERING] Efter en kommentar på Pusha inser jag att jag behöver förtydliga hur bilden togs. Se fig. 2 för en tydlig illustration.

photo credit: MatHampson

Under de senaste veckorna har det uppstått en debatt om anonymitet i kommentarer på internet. Det började med att Walter Naeslund “outade” en “anonym” kommentator på sin blogg (dvs, på herr Naeslunds blogg). Det i sin tur ledde till en intressant diskussion om internet och anonymitet.

Det som gör denna frågan så besvärlig är att ingen gillar anonyma troll samtidigt som all de som skriver är för ett fritt och öppet internet. Jag misstänker att de känner en inbördes konflikt när de vill förbjuda anonyma kommentarer på sina bloggar. Personligen ser jag ingen som helst konflikt mellan att vara för ett öppet och fritt internet och samtidigt förbjuda anonyma kommentarer på sin egen blogg.

Självklart skall man få bestämma över sin egen blogg, att tvingas acceptera anonyma kommentarer är like befängt som om det vore förbjudet att tillåta dem. Har man tagit sig tid att skapa en liten bäck som tillför något till internet så har man naturligtvis större makt (i just den bäcken) än vad de som kommer och besöker den har.

Jag kan förstå herr Naeslund på samma sätt som jag kunde förstå fröken Gynning när hon valde att hänga ut en samling troll. Jag hade inte gjort det själv (risken att det någonsin skall behövas är dessutom minimal) men jag har full förståelse för vad de gjorde. Dessutom verkar folk behöva påminnas om att de alls inte är så anonyma som de tror när de rör sig på nätet.

photo credit: libraryowl

Förra veckans lilla skandal förvånade mig inte det minsta. Jag ser liknande saker varje vecka på det forum där jag spenderar en del tid. Det som förvånar mig är att folk inte verkar fatta hur forum fungerar så här kommer nu mitt försök att ändra på det.

För det första så är forum inte anonyma. Jo, visst, folk använder alias och skyltar oftast inte med vem de är AFK men det innebär inte att man kan registrera en ny användare, posta en ny tråd och tro att man skall smälta in. Forumiter har stenkoll på vem som är vem, vem som tycker om fransk tradjazz och vem som hejar på Bayern München. Folk som är regulars (dvs postar ofta under flera år) åtnjuter mer respekt än nykomlingar och alla anständiga forum har något sätt att kolla upp hur mycket någon har postat.

För det andra så älskar forumiter att diskutera, analysera och småtjafsa.  Ganska uppenbart kan tyckas, varför spendera massa tid med ett långsamt asynkront textbaserat samtal om du inte är en petimeter? Detta är både en välsignelse och en förbannelse. För en PR byrå är det ett dubbeleggat svärd. Är du kass och klampar in som en elefant i en porslinsaffär så kommer du att reta upp folk som kommer att göra allt för att få dig att se dum ut. I exemplet från förra veckan hade det inte förvånat mig det minsta om Felmeddelande (som avslöjade de klumpiga marknadsförarna) är en helt vanlig forumit som blev sur och ville ge igen [UPDATERING]. Jag har sett betydligt värre saker, tro mig.

Det positiva är att folk vill prata om produkter och varumärken. Gå in på ett forum, vilket som helst, och jag kan lova att folk tipsar om sin favoritdammsugare, gräsklippare, mediespelare eller reseförsäkring. Så istället för att låtsas vara en i gänget (vilket inte kommer att lyckas) så borde du (förutsatt att du vill sälja en vara) vara helt öppen med vem du är och vad du vill. “Hej, jag jobbar på PPP och vi har just släppt en video där vi visar alla bra funktioner som BBB har. Har ni några frågor så kan ni ställa dem här.” Det värsta som kan hända är att du blir utslängd men du har åtminstone hedern i behåll.

För det tredje så bryr sig forumiter om varandra. Som jag sa i första punkten så har vi koll på vem som är vem och när någon får problem så ställer folk upp. Det kan vara saker som hur man söker jobb, vad man kan laga på första daten, bästa restaurangen i Prag hela vägen till hur man skall hantera förlusten av sin livspartner. Folk litar på varandra och använder forum som ett sätt att ventilera saker man kanske inte känner sig bekväm att ta upp med sitt köttrymdsnamn som avsändare. I ett sånt klimat är det väldigt dumt att sparka upp dörren, låtsas att man är en i gänget och sen ljuga folk rätt upp i ansiktet.

photo credit: auburnxc

Jag var en av dem som tyckte Twitter verkade idiotiskt när jag först hörde talas om det. Mina första besök på Twitter.com gav mig intrycket att det mest handlade om saker i stil med “Grabbing a BLT for lunch”, “Boarding the Golden Rail In Zurich” etc. Ärligt talat… skaffa en blogg. (webben motsvarighet till “talk to the hand”). Men folk fortsatte snacka om twitter och jag höll ett halvt öga på vad som hände.

I början sa mina twitterfrälsta vänner ofta saker i stil med “Jag följer några författare och copywriters och de kan verkligen krama musten ur 140 tecken”. OK, lite vitsiga haikus och några spetsiga funderingar senare och jag kunde börja förstå att Twitter kunde fylla en funktion för några. Inte för mig, jag gillade aldrig vitsarna längst ner på Kalle Anka & Co. sidorna heller). Men så kom jordbävningen i Kina och twitterkramaren på kontoret var den förste som visste att något hade hänt. Några månader senare var det terrordåden i Bombay och det blev tydligt att twitter kunde vara så mycket mer än one-liners.

Det var med inställningen att twitter var ett sätt att pusha i en pullorienterad värld som jag började utvärdera tjänsten. I och med vår redesign av bronsonid.com så la vi till autotweets varje gång vi uppdaterade sidan och jag var ganska nöjd med det. Men så kom vi på att en lista med våra senaste Tweets kunde göra sig bra på första sidan. Själv såg jag den mest som en länkdump för mina #fredagskul fynd. Ett sätt att visa roliga saker jag inte ville skriva en hel bloggpost om. Men i och med att jag började tillbringa mer och mer tid på twitter så började en intressant snöbollseffekt. Jag lade till lite twitter flöden från folk som verkade intressanta, folk som tyckte BronsonID verkade intressant lade till oss och det i sin tur ledde till att jag hittade fler intressanta twittrare osv.

Riktigt bra blev det förra veckan när @pellet twittrade om en av de saker jag älskar att hata; kassa virala marknadsförare. Det gav mig en utmärkt chans att skriva av mig lite gammal ilska vilket i sin tur snappades upp och uppskattades av adland.tv.

Så nu har twitter (för mig) gått från att vara enbart rent nonsens, till att vara en megafon till att slutligen vara ett verktyg som blir lite vad jag vill. Det kan vara rent nonsens, ett sätt att kolla vad gamla praktikanter håller på med eller ett verktyg för att snappa upp vad som händer och vad folk tycker om det. Så om du följer denna bloggen men inte vårt twitterflöde tycker jag att du skall börja med det.