photo credit: jchong

Jag har en återkommande deja vu upplevelse där jag får deja vu av att jag får deja vu. Jag har den just nu, har jag inte skrivit om detta tidigare? Hur som helst. Den senaste tidens diskussioner om Facebook får mig att tänka “Igen? Har vi inte hört detta förut?”.

Lite kort så är Facebook just nu ansatt från två håll (samtidigt som det självklart är “Business as ususal” och ingen större fara å färde med FB).

För det första är vissa trötta på att allt de “anförtrott” FB nu öppnas upp för vem som helst.
För det andra tycker en del att FB har blivit för svulstigt.

Det första är det inte så mycket att säga om; gillar man inte FBs syn på vad som är privat så är det bara att radera sitt konto.

Det andra däremot är betydligt intressantare. En läsarvärd bloggpost som liknar FB vid MS Project gjorde sina rundor för några dagar sedan och den sammanfattar vad som händer på ett bra sätt. FB har råkat ut för vad som ibland kallas The innovator’s dilemma. Det går ut på att man har en produkt som är bra och folk gillar. Man uppdaterar den med lite fler nödvändiga funktioner och folk gillar den ännu mer. Så håller man på så tills man sitetr med en produkt som innehåller så många saker att den blir helt oöverskådlig. Det enda du som utvecklare har kvar att göra är funktioner som är helt onödiga men det hade känts fel att INTE göra “förbättringar” med jämna mellanrum.

Exempel på detta är samtliga program i Office paketet eller varför inte datorer i allmänhet?

Vad som kommer efter att en marknadsledare har sprungit ifrån sina användare är oftast att ett halvkass enkelt alternativ dyker upp och växer sig starkt. Marknadsledaren försvarar sig genom att hänga på ännu fler funktioner på sin julgransliknande produkt (och skrämmer på så sätt bort kunder rätt i famnen på uppstickaren).

Detta hände med alla sökmotorer som fanns innan google och är antagligen anledningen till att Google ser till att hålla sin förstasida så ren som möjligt.

Så när Baekdal i sin bloggpost ovan säger att “Facebook is Dying – Social is Not” är det enda jag inte håller med om det osynliga likhetstecknet mellan Facebook och social media. Visst, visst. FB är social media men jag menar att ALL webb ALLTID har drivits av det som idag kallas social media. FB är bara den senaste grejen att växa sig stor, sen för stor för att slutligen hitta en lagom puttrig nivå att ligga på medan nästa grej går igenom en liknande resa. Socialt beteende på webben är inte på något vis beroende av vad som händer med FB. Vänta lite nu, det är ju faktiskt exakt vad Baekdal säger.

När jag ser folk beklaga sig över att FB alternativen (som växer som svampar ur jorden) är för simpla undrar jag var de tillbringat sina liv. Självklart kommer alternativen verka kass till en början. Jag tyckte bloggar var hyfsat dassiga när de dök upp. “Det är ju bara webbsidor med ful design och dålig trädstruktur!” tänkte jag i början. Vad som gjorde bloggar stort var att de hade ett förbluffande smidigt CMS i ryggen, det och faktumet att folk började länka till kompisar som bloggade som i sin tur länkade till andra och tillbaks. (socialt)

Nej… detta vet jag att jag skrivit om tusen gånger förr. Glad Måndag på er.

photo credit: n1colas

Det finns en del saker som jag tar för givet för att sen en vacker dag få en insikt som vänder upp och ner på vad jag trodde. Ett strålande exempel var när jag hörde historien om tomaterna som skall gå över vägen på engelska för första gången. “Ketchup catch up. Ahhh det var en ordvits”.

Ett annat var när jag satt och fantiserade i Apple store.
“Extra ramminne?” Ja tack.
“Anti gloss?”, jo javisst kör för det.
“Fett grafikkort?”, bring iton.

Popp så hade en onödigtdyr dator gått till fantastikt “jag hade kunnat föda en fattigh bergsby i ett år” megadyr. Men det var jag som valde, mitt fel. Det var då det slog mig att den gamla sagan “Koka soppa på en spik” inte alls handlar om att göra något av inget (redan som barn retade jag mig på sagan, det var ju inte spiken som gjorde soppan) utan om hur man blåser snåla tanter på vad de har i skafferiet.

Samma affärsmodell är nu framgångsrikt anpassad för i stort sett varenda lyckade webbhandel.
Andra som köpte “World War Z” köpte också “Day by day Armagheddon”.
“Vill du ha en liten väska till din nya kamera?”
“Putsduk till skärmen?”
“Det hade suttit fint med lite potatis i soppan”

Det är skönt när jag får dessa insikter. Denna gången var det extra bra eftersom en helt poänglös saga plötsligt blev en djup insikt. Kanske borde jag rota fram “Barnens skattkammare” och se vad “Prins Hatt under jorden” och “Mästerkatten i stövlar” kan lära mig.

photo credit: martinteschner

Ibland blir jag så trött. Som när man läser om Röda Korset chefen och hans svinerier. Först blir jag arg, sen blir jag trött. Trött för att jag vet att det inte kommer att hända något med honom. Trött för att jag vet att de värdelösa revisorerna och styrelsemedlemmarna kommer att klara sig undan utan problem.

En annan sak som gör mig trött är när jag äntligen lyckades lista ut varför Bronsonid.com har kört fast på en 6-7 plats i googles serp. Det hela började för två och ett halv år sedan. På den tiden hade vi en sida helt gjord i skinande Flash och vår google position var därefter (obefintlig). En samarbetspartner snackade om SEO och jag blev lite nyfiken. Vad kunde vi göra för att förbättra vårt läge?

Jag hittade en intressant bloggpost som handlade om olika discipliner inom SEO och liknade dem vid Star Wars karaktärer. Black Hat, White Hat, Grey Hat, Green Hat osv in absurdum. White Hat tekniken beskrevs som Jedis och vem vill inte vara en Jedi.

“Förse webben med bra innehåll och din googleranking kommer att skjuta i höjden”

Sagt och gjort, vi startade en blogg här på bronsonid.com och försökte skriva rolig, läsvärda och hyfsat relevanta inlägg. Ganska snabbt märkte vi ett positivt resultat. Bronsonid.com började klättra i rankingen men när vi nådde 6:e platsen tog det stopp. Hur mycket vi än tweakade så kom vi inte längre. Det spelade ingen roll att vi gjorde om vår sajt så att den nu är helt i HTML eller att vi uppdaterade flera gånger i veckan. Vi satt fast.

Så en dag förra veckan tog jag en noggrann koll på vad de närmsta konkurrenterna gjorde som vi hade missat. Det tog inte särskilt lång tid innan jag upptäckte att några av dem hade väldigt många inlänkar från massa sidor. Det märkliga var att när jag besökte dessa sidor så kunde jag inte se några länkar. Inte heller detta mysterium tog särskilt lång tid att lösa. Länkarna var utlagda på ett sådant sätt att de inte var synliga för mänskliga besökare. Deras enda uppgift var att visa googles sökrobotar att konkurrenternas sidor var intressanta.

Där någonstans blev jag trött. Och sur. Dels på konkurrenterna men främst på det internet som Google byggt. Ett internet som premierar snuttifiering och fultrick. Ett internet där du kan starta en framgångsrik blogg om hur du skriver framgångsrika bloggrubriker. Ett internet där de översta resultaten är köpta.

Jepp. Jag är naiv. Jag är en idealist. Jag är en fåntratt och alldeles för mesig i mitt bloggande. Jag borde kanske hoppa på folk eller klia rygg (eller en blandning). Jag borde kanske länka till folks rewrites av nyheter istället för nyhetens källa. Kanske borde jag till och med ägna mig åt lite reverse SEO och tjalla på konkurrenterna.

Fast då hade jag blivit en del av problemet istället för som nu; en del av den gnälliga massan.Inte kan man skylla helt på Google heller. De erbjuder ju bara möjligheten att fuska. Ett internet utan sökmotorer hade blivit oöverskådligt.

Så tack forum, Facebook och Twitter för att ni (hittills) lyckas erbjuda ett alternativ till fulfiske efter länkar. Tack för att ni får in rekommendationer från människor av kött och blod i informationsflödet.

photo credit: rodrigo senna

En CSS animation med Spindelmannen gör sina rundor på nätet just nu. Första gången jag ser den hade jag fel browser så jag fick ladda om sidan EFTER att stirrat på en loadingbar ett tag. (Dödsynd) Sen när det väl började kom Spindelmannen svingande utan torso (ett ord man inte använder dagligen). Musiken börjar någon gång halvvägs genom animationen.

Trots detta är jag väldigt imponerad av animationen. Jag har pillat lite med jQuery och gjort en hel del scriptade animationer i Flash. Att göra detta (Spindelmannen animationen) utan en utvecklingsmiljö som är framtagen för animation måste varit en mardröm.

Tyvärr står resultatet inte i paritet med jobbet. Jag får snyggt.nu vibbar. Eller vad hette den där sidan på 90 talet där folk röstade på Flash intron? Den hade varit en guldgruva idag. Jag undrar om introt kommer att få en renässans nu. Fläskiga HTML animationer som blinkar in loggor på ett lika poänglöst sätt som Flash har gjort i ett decennium.

Så, nu vet vi att HTML5 är vägen framåt (som Mao skulle ha sagt). Låt oss nu inte göra samma misstag som med Flash.

Part of the stigma with Flash is not the technology itself, but the way it’s disproportionately represented in stupid designs.  @mahemoff

photo credit: Blueberry87

Internet är fantastiskt på att bli mer och mer bekvämt. Från hårdkodad HTML gick vi till  CMS och vidare till bloggar för att nu ha landat i Twitter / Facebook nätet. För min del innebär detta två saker. Ett: jag lyckades få världens bästa café att köpa in världens godaste kaffe. Två: Jag bloggar mindre.

Det första är ju kul och bra men det andra är kanske inte så lyckat. Jämför tex min moralpaniktext om Jesse Schells på alla vis tänkvärda föreläsning med vad jag skrev om Jane McGonigals briljanta TED talk. Jo, visst, jag nämner Jane redan i paniktexten men hade det inte varit bra om jag skrev en till post om varför jag känner mig glad när jag hör henne berätta om sin vision? Istället blev det ett tweet.Dåligt av mig, men bekvämt.

Så, om du inte vill riskera att missa små observationer från Bronson ID i allmänhet (och mig i synnerhet) föreslår jag att du börjar följa oss på Twitter @bronsonid. Vi har även @BronsonJukebox där vi delar med oss av låtlistor. Och jag veeeeet. Jag borde självklart integrera bronsonid.com med @anywhere men jag är för lat.

UPPDATERING: Jag var inte så lat. Nu har vi som sista webbyrå i Sverige implementerat Twitter @anywhere

photo credit: big-ashb

Privat (och kanske även här) gillar jag att gnälla på kvällstidningar. Jag tycker de är kass och skriver fåniga artiklar. Men så läste jag en bra artikel i Expressen om läget i Thailand och senare en i Aftonbladet om mannen bakom wikileaks. Båda är raka, enkla bra sammanfattningar av någonting som intresserar mig. Jag hade kunnat ta reda på allt som skrivs i dem själv men jag hade inte orkat. Så, ära den som äras bör. Bra jobbat Johannes Wahlström och Michael Töpffer. Tack för intressant läsning.

Jag vill också passa på att pusha för New York Times läsvärda artikel om Apple vs. Google fighten. Jag har ju själv skrivit lite om det bråket och önskat att jag hade tid att göra en ordentlig genomgång av det. Nu behövs inte det, NYT har gjort det så mycket bättre. De har dessutom tillgång till en massa kontakter som jag inte har.

photo credit: TheKMF

För ett par månader sedan läste jag med skräckblandad förtjusning om hur Kineserna hade döpt om ett berg till Avatar Hallelujah Mountain. Småpretto som jag är tyckte jag att det var djupt tragiskt att ett vackert bergsområde i Kina nu skulle kalals för det vräkiga namnet Avatar Hallelujah Mountain. Men, det funkade. Innan namnbytet hade jag aldrig hört talas om Zhangjiajie (som är namnet på bergsområdet) och nu efter namnbytet sitter jag och bloggar om det.

Som om inte det var nog så har jag även varit där och sett det med egna ögon. Det visade sig att jag oroat mig i onödan. Det är som sagt (i artikeln jag länkar till ovan) bara en bergspelare, eller rauk som vi sagt på Öland (ja, det finns raukar på Öland också), som de döpt om till Avatar Hallelujah Mountain. Resten av Zhangjiajie är fullt av andra namngivna raukar, “Buddha föreläser för tre elever”, “En sköldpadda på den andres rygg tittar åt väster”, “Den utländske soldaten som tämjer en häst”, “Strategiplattformen”, “Ett felsteg och du är död” och “Tuppklippan” var bara några av dem.

Avatar Hallelujah Mountain var med andra ord ett ganska passande namn i sammanhanget. Inte det minsta vräkigt i jämförelse. De som bodde uppe i bergen var dessutom väldigt stolta över att ha knipt titeln “Kinas avatarberg” framför näsan på ett annat populärt bergsområde.

Ibland kan det alltså löna sig att göra något smaklöst. Kanske stämmer det som de säger: “All publicitet är bra publicitet”.

photo credit: shimgray

Jag har varit inne på det förr. Det är hög tid att fräscha upp Turingtestet. Tanken var god när herr Turing kom på den, men sen dess har språket utvecklats på ett sätt som gör det snudd på omöjligt att skilja slumpmässiga felstavningar från vad en dator kan producera. Dessutom är det viktigare än någonsin att vi kan på ett effektivt sätt kan identifiera en AI.

The singularity är alla foliehattars senaste kramdjur. Det är dessutom en ganska logisk skräck (till skillnad från förklädda ödlor och flygande pyramider). Det första man gjorde efter att man byggt en svarv var att använda den till att bygga en bättre svarv, den i sin tur användes till att göra ännu bättre verktyg som kunde skapa ÄNNU bättre verktyg till vi idag kan bygga allt fantastiskt som vi bygger.

Med den tankegången i bagaget är det lätt att gissa vad den första artificiella intelligensen kommer att göra. Jepp, en ännu smartare AI som i sin tur skapar en ÄNNU smartare AI etc etc in absurdum och på en pico sekund. Detta ögonblick (ja, jag förenklar grovt) kallas för the singularity och kommer enligt vissa leda till ett Terminator likanande scenario där människan får kriga mot maskiner.

Därav vikten av ett vettigt sätt att identifiera artificiell intelligens. Turingtestet är kört, så vad göra? Det är faktiskt enklare än man tror. När en följande saker är verklighet så ligger vi illa till.

Handskriftsigenkänning som ligger i nivå med en normalbegåvad tolvårings. Behöver jag säga mer? En människa kan läsa en mängd olika handstilar utan att den som skriver behöver lära sig nya sätt att skriva vissa bokstäver. För en dator är det än så länge en omöjlighet. Apple har helt gett upp handskrivning på både iPhone och iPad och med rätta. Det blir för irriterande nu, precis som när Newton kom ut för en massa år sedan.

Röstigenkänning som inte är ett skämt. Som ovan, något vi människor klarar utan problem är jättesvårt för en maskin. Det krävs fantasi och känsla, något som är svårt att programmera.

En automatisk brödrost. Det kan verka larvigt men just därför är det så intressant. Hur svårt kan det vara att göra en brödrost som rostar bröd utan att bränna det. Barnlek för en människa men hittills omöjligt för en maskin.

photo credit: edenpictures

Apple fightar vidare. Det senaste AppStore avtalet förbjuder utvecklare att använda något annat än av Apple godkända utvecklingsmiljöer. Egentligen ville de nog skriva “Du får inte använda Flash på vår iPad eller vår iPhone” men det vågade de inte.

För att detta skall bli riktigt spännande hoppas jag att Adobe gör Flash till en del av PDF standarden och förbjuder användandet av PDF på plattformar som inte stödjer Flash. Sen vill jag att de skall senarelägga Mac releasen av CS5. Bara för att visa vem som har den största spaden i sandlådan.

[UPPDATERING] Nu ser jag att sandlådekriget har pågått länge nog för att alla inblandade skall ha vuxit upp och börjat i skolan.