photo credit: kevinspencer

En klassiker för att stjäla lite stjärnglans är att gå ut och säga att man inte har något med det att göra. Nej, jag är INTE stålmannen. Steelneck är en anonym postare som sprider ut sig över nätet med vassa komentarer.

Det hela ger mig vansinnigt sköna Enders Spel vibbar. Jag är ju inte själv någon som visar upp mig med mitt true name på webben. Samtidigt är jag ingen anonymitetskramare.  Eller, jo, jag tycker att man skall få vara anonym. Eller… under ansvar… eh. Sanningen att säga är att jag har väldigt svårt för det här med att dela upp världen i svart eller vitt. Nu kom jag av mig.

Hur som haver. Steelneck är jätteintressant av så många anledningar att jag blir trött bara av att tänka på dem. Vem är Steelneck? Vem upptäckte Steelneck och började sammanställa posterna? Kommer detta ge någon effekt? (well bevisligen eftersom vi blir allt fler som skriver om Steelneck) Finns det bara en Steelneck? Kan vi alla vara Steelneck för en dag? Vad händer då med den “riktiga” Steelneck?

Sen vill jag bara tillägga att det inte är vi på Bronson ID som är Bronson Bygg. Vi är en webbyrå, inte ett byggföretag.

photo credit: s.carlson

Först var det literal videos på YouTube, sen kom Det Generiska Nynhetsinslaget och nu ser jag The Trailer of Every Oscar Movie EVER. Fantastiskt.

[UPPDATERING] Ännu ett exempel Some Bullshit Happening Somewhere

Jag ville skriva nått om hur vi i dagens informationssamhälle med enkelhet ser igenom de narrativa konstruktionerna tack vare att konsumenterna har fått tillgång till producenternas redskap… Men jag väljer att istället använda ett beprövat trick för att ha en brasklapp ifall jag tar mig vatten över huvudet.

photo credit: yeowatzup

Förra veckan snackade jag med min gode vän Informatören om lite allt möjligt. En sak vi kom in på är att det verkar vara över för fritt blås i bredbandet. Leverantörerna klarar inte av att leverera vad de lovat och det är klart att tex Telia hellre lägger bandbredd på videouthyrning än att folk surfar runt på YouTube etc.

Informatören hade tänkt på något som jag inte hade ägnat en tanke; detta innebär att alla blaffiga Flashbanners med video och ljud som ligger som en ram runt några av sveriges mest populära sidor nu kommer att kosta oss konsumenter pengar att titta på.

Bandbredden är begränsad. Varje kilobyte går att räkna om i ören. En fläskig banner kostar dig (som besökare på en sida) mer än en textbaserad dito.

Vad händer när folk börjar inse det? sa Informatören.
Adblockers, svarade jag.

Snart handlar det inte längre om att man är trött på att se en drös blinkande uppmaningar att göra något man inte vill göra, köpa något man inte vill köpa eller låna pengar från någon man inte borde låna pengar från. Snart handlar det om att dessa banners förbrukar en resurs jag hellre lägger på något helt annat. Jag går från att betala med min uppmärksamhet till att betala med pengar, tid och tålamod. (Försök att surfa med ett så kallat mobilt “bredband” efter att strypningen har slagit in om du inte förstår vad jag menar med tålamod)

Kanske finns lösningen i Jesse Schells framtidsvision, företagen som matar oss med bandbreddsslukande banners betalar oss för besväret med poäng som vi kan växla in till reducerat bredbandspris. Jag är väl inte ensam om att se bristerna i tankegången. Betala någon för att spendera något hon inte vill så att hon sedan skall kunna använda pengarna för att få tillbaka lite av det hon förlorade. Nej, Adblocker lösningen vinner igen.

Men det finns en lösning och den är både enkel och svår, precis som det skall vara med andra ord. Sluta göra kassa banners. Om jag går in på vilken tidningssajt som helst så ser jag en uppsjö av bandbreddsslukande skräp. Men ibland slår någon till och gör en ansträngning och resultatet blir att man som besökare vill se bannern.

Jag börjar känna mig som en iPod shuffle med endast en låt i minnet men här kommer det igen: sluta göra skit. Sluta använda Flash till att animera text över en tonad bakgrund. Jag föreslår ett enkelt test, om din banner hade kunnat vara gjord i Bannersnack så är den kass och förtjänar inte att publiceras. Punkt.

Låt mig återigen lyfta fram två strålande exempel på Flashbanners.

Starrings Swedbank banner på blocket
Relevant, smart, tydlig enkel och framförallt så tillför den något. Den ger istället för att ta.

GOSS skidåkarbanner
Efter att tiden för bannerannonseringen hade gått ut var det en sida som kontaktade GOSS och frågade om det var OK att bannern låg kvar. Behöver jag säga mer.

Så. I en värld där vi slåss om både uppmärksamhet och bandbredd är det dumt att förolämpa presumtiva kunder med trista banners. Har du svårt med inspirationen skall du inte titta på framgångsrika print elelr TV kampanjer. Kolla istället vilka appar som är populära i Apples appStore.

Eller kontakta oss.

photo credit: gwydionwilliams

En presentation av speldesignern Jesse Schell har flutit runt på internet de senaste dagarna och om du inte redan har sett den så tycker jag att du skall avsätta lite tid för att göra det. Presentationen är underhållande även om man inte är så intresserad av dataspel[1]. Herr Schell är smart och rolig och lyckas avverka en hel del under sin knappa halvtimme.

Han börjar med att bevisa att dataspelande har utvecklats och befinner sig på en helt annan plats än vad de flesta professionella speldesigners känner sig bekväma med. Han visar att de mest innovativa och inkomstbringande spelen är vad “gamers” med förakt hade avfärdat som “casualspel”[2]. Han går vidare till att säga att ett genomgående tema för framgångsrika spel är att de blandar vår vardag med spelvärlden och sen avslutar han med att måla upp ett troligt framtida scenario:

Tänk dig att allt du gör kan ge dig poäng. Borsta tänderna och du får 10 poäng, borsta dem mer än 3 minuter och du får ytterligare 10 poäng. Ta bussen istället för bilen och du får 500 poäng, drick läsk av ett visst märke till lunch och du får poäng för det. Gå mer än en kilometer om dagen och få poäng, titta på reklam, läs en bok elelr se till att ditt barn lär sig spela piano och allt det ger dig poäng. Jag tycker verkligen du skall se videon och inte bara nöja dig med min snabbgenomgång. (Du får 15 poäng om du gör det) Poängen kan sen användas för att få rabatter på olika ställen.

Schell avslutar med en upplyftande tanke om att detta skall göra oss till bättre människor. Själv är jag skeptisk. Tanken om det goda samhället som ett resultat av sponsring från socialstyrelsen och privata intressenter lätt bisarr. Vem har mest pengar, vem kommer ge enklast poäng? Om folk kan få poäng för att sitta och glo på reklamsnuttar eller jogga en mil så tror jag personligen att soffsittandet kommer vinna. Om sockervattentillverkarna kan betala dig för att dricka deras produkt istället för kranvatten så har jag svårt att se det som positivt.

Nej, jag föredrar Jane McGonigals tankar från GDC 2008. Reality is broken. Why aren’t game designers trying to fix it? Hon menar att speldesigners borde fokusera på att göra våra liv bättre genom att göra dem roliga i sig själva. Som ett exempel nämner hon bland annat Nike+.  Visst känns det bättre att springa och få poäng och jämföra sig med andra utan överdriven kommersiell inblandning? Det räcker väl att du måste köpa en iPod och att det bara är Nike som har brandade dojjor. Måste vi får rabattkuponger som vi kan lägga på godis, glass och läsk? Eller är jag en gammaldags konservativ gnäll gubbe?

Jag har fullt med idéer om hur man kan göra alla möjliga tråkiga saker roligare. Ingen av dem går ut på att köpa folks gillande med virtuella valutor. Men visst, att betala folk för att titta på reklam är egentligen inget nytt. Pengarna byter bara hand, från tidningarna (som desperat behöver dem) till konsumenten (som förvisso också kan behöva dem). Men vore det inte ett erkännande av att den nuvarande reklammodellen är trasig? Är reklam så kass att vi måste betala folk för att intressera sig?

Det är ett fascinerande scenario Jesse Schell målar upp och det är betydligt närmre än man tror. Jag önskar bara att jag kunde tänka på det utan att få Idiocracy vibbar.

[1] TVspel känns missvisande, datorspel likaså aldrig har väl det gamla latslanget dataspel känts mer passande.
[2] Casualspel är spel som spelas av personer som traditionella spelare (läs finniga tonåringar) inte skulle vilja umgås med på sin fritid.

photo credit: Bascom Hogue

Jag har på sistone försökt få in unit testing i några av våra projekt eftersom målet med det lockar något enormt. Problemet som jag dock stöter på är att web applikationer har så stark koppling mellan DOMen och funktionerna vi vill testa så unit testerna måste nästan kopplas samman med DOMen för att fungera. En sådan koppling innebär att man nästan är mer inne på att testa funktioner och inte “units”.

Frågan är då: Är det ok att vi testar mer functioner än “units” när vi skapar projekt där mycket av logiken inte går att separera helt och hållet från det man ser? Eller tänker jag fel när jag överhuvudtaget drar paralleller mellan unit testing uoch function testing?

När man kodar ett framework som jquery är dte mycket lättare att bara skapa unit tester eftersom man då skapa enskilda funktioner vars interaktion med DOMen är beränsdad till testfallet. Men om man skapar en stor webbplats där allt hänger ihop (även om man kör diverse patterns för att separera lagren) så uppstår det problem om man vill isolera vissa funktioner.

Vad tycker ni?

(förresten så publicerades detta fört på jQuery meetup gruppen jQuery Skåne

Här är lite intressant läsning också: http://www.nczonline.net/blog/2009/11/17/the-curious-case-of-javascript-unit-testing/

photo credit: Arlington County

Kommer du ihåg när Spotify var nytt och DN beskrev tjänsten som Apples mardröm? Kommer du ihåg vem jag ansåg borde vara rädd? Just det, reklamradion. Vad var det jag sa?

photo credit: Robert Banh

Nu har vi precis startat en jQuery meetup grupp fär Skåne. Tanken är helt enkelt att prata jQuery och javascriptuveckling. Så var inte blyg nu och besök gruppen, gå med och hjälp till att sätta Skåne i javascriptskartan. Du hittar gruppen här.

photo credit: quinn.anya

Jag tillhör dem som höll på att ramla av min höga häst när våra kära grannar i väst tillkännagav att de skulle ge Nobels fredspris till Obama. För det första hade Mr. President just inte uträttat ett förbannat dugg. För det andra så mindes jag hur svensk kvällspress snyftade ut över bristen på “kändisar” på den Svenska nobelfesten.

Att norska journalister kan lista ut vem som vunnit fredspriset baserat på vem som skall uppträda på galan säger egentligen allt som behöver sägas. Ka. Ta. Strof. Jag trodde i min enfald helt enkelt att botten var nådd.

Men ack så fel jag hade. Just precis nu satt jag och läste senaste numret av WIRED och såge en stor annons som ville att Internet skulle utnämnas som fredspristagare år 2010. En vacker tanke på många sätt men kanske inte helt genomtänkt. Visst har internet gjort avsevärt mer än Mr. President någonsin kommer göra men det kommer att fortgå oavsett om det tilldelas pris eller inte. Hade det inte varit skönt om norrmännen kunde göra sitt jobb och leta reda på någon som verkligen sliter för en bättre värld, någon som hade haft nytta av en massa pengar, någon som hade mått bra av att gå från nolla till kolla över en natt?

Men det som verkligen gjorde att jag satte lasagnen i halsen var att det var en reklambyrå som låg bakom kampanjen. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga. För varje dag som går blir jag allt mer cynisk (och bitter). Jag tar aldrig något för vad det vid första anblicken ser ut att vara. Trots det så lyckas världen slå mig med häpnad gång på gång.

[UPPDATERING] Ansökningsperioden är över. Vi tackar alla som har skickat in ansökningar.

Bronson ID söker nu dig som har en stor passion för kreativ utveckling inom JavaScript, HTML och CSS.

[UPPDATERING] Ansökningsperioden är över. Vi tackar alla som har skickat in ansökningar.

Person vi letar efter… :

• har goda kunskaper inom JavaScript
• kan skapa html som klarar W3C test med glans
• följer utvecklingen av HTML 5 med spänning
• har erfarenhet av .Net alternativt PHP

Känner du att beskrivningen passar in bra på dig så är du välkommen att skicka ett mail till jagvillhajobb@bronsonid.com med dina länkar, lite info om dig själv och vad du har för kunskaper.

En bild säger mer än tusen ord. Bilden ovan är tagen nära mitt hem. Istället för att färdas den kortaste vägen mellan två punkter (se fig. 1) så har skocken valt att ta en liten omväg. Det felaktiga mönstret har sedan blivit norm vilket i förlängningen lett till att den sämsta vägen numera är den bästa (dvs, om du inte vill pulsa i 30 cm snö gör du bäst i att ta en omväg).

[UPDATERING] Efter en kommentar på Pusha inser jag att jag behöver förtydliga hur bilden togs. Se fig. 2 för en tydlig illustration.